... är inte så enkelt som det vid första tanken kan tyckas vara. Att läsa är så mycket mer än att bara avkoda bokstäverna och forma dem till ord. Till det kommer läsförståelsen, att verkligen förstå det du läser.
Jag minns böckerna vi läste tillsammans i gymnasiet, bland andra Thérèse Raquin, Brott och straff, Flugornas herre och Herr Arnes penningar. Och alla dikter. Dessa skulle sedan diskuteras, vändas och vridas på, analyseras. Vad ville författare säga med sitt verk? Jag tyckte att detta var svårt. Ibland kändes diskussionerna överdrivna, eftersom det framkom så många vitt skilda tolkningar att det för mig kändes helt omöjligt att en författare skulle kunna skriva en text och medvetet lägga in så många olika budskap. Är det inte snarare så att läsaren tolkar texten utifrån sina egna erfarenheter och på det sättet lägger till eller kanske i vissa lägen förvränger det ursprungliga budskapet?
Det var i alla fall inte på det sättet jag läste. Att läsa var något jag gjorde för nöjes skull utan att reflektera så särskilt mycket. Emellanåt stötte jag på böcker som talade till mig mer än andra. Det här sättet att läsa har till stor del styrt mitt val av böcker. Jag har läst otroliga mängder deckare, främst brittiska deckare. De kräver inte alltför mycket av mig och de är ofta spännande och befolkas av intressanta karaktärer.
Det senaste halvåret har något hänt. Jag har inte läst en enda deckare! Jag har prövat på andra genrer och det har varit givande fram tills nu. Det jag läser just nu utmanar mig som läsare och då blir det jobbigt och inte lika roligt. Åtminstone inte inledningsvis.
På bussen till och från jobbet läser jag Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Det går långsamt framåt och jag kommer på mig själv att hela tiden undra "vad vill författaren säga?" Det handlar om portvakten Renée, som tycks leva ett slags dubbelliv. Utåt upprätthåller hon den bild av portvakten, som folk förväntar sig, inte särskilt belevad och ganska obildad. Privat lever hon ett mycket mer intellektuellt liv. Längre än så har jag inte kommit men jag ser fram emot att se hur historien utvecklar sig så länge texten inte lägger krokben för mig.
Bredvid sängen har jag Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Den är betydligt mer lättläst än Igelkottens elegans. Det är berättelser om hur människor i Sovjetunionen upplevde Sovjetunionens fall, perestrojkan, Gorbatjov och Jeltsin. Det är nutidshistoria och jag inser hur lite jag ändå vet och kan om vad som hände i Sovjetunionen. Nyhetsrapporteringar hinner inte mer än att skrapa på ytan och låter främst politiker och ledare komma till tals. I Tiden second hand är det vanliga människors berättelser. På något sätt känner jag mig distanserad, när jag läser. Berättelserna berör mig inte på samma sätt som de tycks beröra andra. Kanske beror det på att jag känner mig distanserad till detta historiska skeende. Kanske kommer jag att känna mig mer berörd, när jag har kommit längre in i boken.
Jag håller på med en tredje bok också och det är Wonders of Life av Brian Cox. Naturvetenskap. I den känner jag mig hemma. När jag tar fram den boken, blir läsningen åter ett nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar