En prövning

Det står en 33 cl Coca cola i vårt kylskåp. Den är kvar sedan svågerns besök tidigare i veckan. Jag hajade till, när jag fick syn på den i morse. Och sedan stängde jag kylskåpsdörren igen. Är det en prövning som har uppstått av en slump? Spelar ingen roll. Jag vinner!

Tankar om döden och en power walk

I förmiddags satt Gustav och jag och tittade på Barnkanalen en stund. Det var ett program om Konstanse, 6 år, som hade en massa olika djur, bl a kaniner. Dagens program handlade om just kaninerna, som hade fått ungar. En av ungarna var död. Gustav konstaterade att den döda kaninungen inte rörde på sig. Jag förklarade att man inte rör sig, när man är död.

Konstanse och hennes syskon gjorde i ordning en ask, som de fyllde med blommor och sedan lade de den döda kaninungen i asken.

- Om de sätter plåster på den kan den röra på sig, funderade Gustav.

Jag förklarade återigen att man inte kan röra sig, när man är död. Ett plåster hjälper inte. Barnen på TV grävde en liten grav i trädgården och placerade den lilla hemmagjorda kistan i graven.

- Om den får ligga och vila en stund kan den röra på sig igen, funderade Gustav vidare.

Jag sade att när man är död, då rör man sig verkligen inte alls, aldrig någonsin mer. Gustav såg lite bekymrad ut och tittade vidare på programmet. Det var strax slut och avlöstes av "Rorri racerbil" och då sköts alla tankar om döden åt sidan ... för den här gången.

*****************

Nu ikväll har jag varit ute på en power walk. Jag gick min 3 km-slinga i ett raskt tempo. Det var så skönt. Ännu skönare var det att komma hem och få ta en dusch. Jag konstaterade att jag inte helt begriper mig på hur min Forerunner 405 fungerar. Men det finns hopp. Min bror har också en 405:a och han ska ta med den, när han kommer hem på besök i mitten av augusti. Då kan vi slå våra kloka huvuden ihop.

En liten fundering så här på kvällskvisten. Förr satt jag och tittade på TV hela kvällarna. Förr, det är före mars 2007 då Gustav föddes. Jag undrar vad det var jag tittade på. Jag minns att det var en massa TV-serier som jag följde. Numera tittar jag nästan aldrig på TV på kvällarna. Har TV-utbudet förändrats? Eller är det så att jag har förändrats...?

Jobbigt, tråkigt, blä!

Jag har tagit itu med en uppgift som blivit liggande alldeles för länge. Jag ska lägga ut babyskydd, babysitter, bärsele och hoppgunga på Blocket.


Jag påminns väldigt tydligt om varför jag inte ägnar mig att regelbundet sälja saker på Blocket eller Tradera. Det är aptråkigt! Jag har kommit så långt att jag har tagit några fotografier och börjat skissa på en annonstext. Jag har även gjort lite sökningar på Blocket för att se vad som är rimliga priser att sätta på det vi vill sälja.

Men nu slår det mig att jag inte har en aning om vilken dag och tid som är bäst för att lägga ut en annons på Blocket. Och så här i semestertider kanske det är meningslöst...?

Stark

Numera ser jag knappt Coca colan, när jag handlar på Hemköp i centrum. Den står precis bredvid ingången, mittemot varukorgarna. Visst ser jag fortfarande att den står där, annars hade jag inte skrivit det här inlägget. Men vilken skillnad det är nu jämfört med för 2,5 vecka sedan. Då svepte jag med mig en 1,5- eller 2-litersflaska av bara farten, när jag gick förbi. Och idag noterar jag knappt flaskorna.

Jag känner mig så stark! Stark i övertygelsen om att jag valt rätt!

Jag börjar lära mig

När jag fyllde år i november förra året, fick jag en Garmin Forerunner 405. Det är en träningsklocka med GPS. Jag försökte ganska omgående att förstå mig på hur den fungerade. Det gick trögt. Jag försökte även koppla ihop klockan med min dator för att alla data automatiskt skulle överföras och ordnas till snygga tabeller och diagram. Det gick inte alls. Dator och klocka hittade inte varandra.

I eftermiddags gav jag mig sjutton på att den här nöten skulle knäckas. Jag har tillbringat ett par timmar åt att läsa bruksanvisning, ladda ner program och återigen försöka förstå mig på hur klockan fungerar. Och idag gjorde jag framsteg. Klocka och dator är nu sammanlänkade.

Jag bestämde mig även för att jag skulle gå ut och gå med klockan på armen. Jag programmerade in ett pass på 3 km (eller att passet skulle vara 30 minuter långt ... lite osäkert det där och jag har mer att lära) och så gav jag mig iväg. Jag hade en idé om hur jag skulle gå ... och till min stora förvåning var det nästan precis 3 km. Jag kan inte säga exakt hur långt det var, trots min fina klocka. Jag startade passet innan GPSen hade hittat tillräckligt många satelliter och därför registrerades ingen sträcka de första hundratalet meter. Nåväl, klockan signalerade att jag hade gått 3 km eller om den signalerade att jag gått i 30 minuter, när jag hade omkring 100 m kvar till ytterdörren.

Och jag har lyckats överföra promenadens data till min dator. Jippi! Jag gick 2,97 km (men den mätte ju inte från början). Hur länge jag egentligen gick, blir jag inte klok på. Det finns en tidsangivelse på drygt 32 minuter och en på 29 minuter (färdtid). Min genomsnittliga hastighet var 6,1 km/h och jag förbrände 186 kcal.

Nu är jag trött och nöjd.

Obegriplighet

Vaknar och sätter på TVn. Möts av nyheten att det är minst 80 döda på ungdomslägret på Utöya i Norge. Redan igår var ju nyheterna från Norge hemska. Och nu... Helt obegripligt! Fasansfullt! Jag tänker på ungdomarna som var där, de som miste livet och de som överlevde, och deras anhöriga.

Enormt sötsug

Idag har varit en sådan dag då jag konstant har gått omkring och varit sugen på något sött. Det är rent ut sagt skitjobbigt! Det känns som om all tankeverksamhet går åt till att skjuta tankar på kakor, choklad, läsk och så vidare åt sidan.

Sedan i söndags har jag inte ätit/druckit några sötsaker alls ... med ett undantag. De första dagarna gick bra. Och så kom onsdagen med undantaget. Det var födelsedagsfirande och jag åt en bit gräddtårta. Det kan vara en bidragande orsak till att suget återkommit så starkt. Men det kanske det hade gjort ändå, även utan undantaget.

När jag är så här sötsugen, så känner jag mig konstant hungrig. Jag nästan förväntar mig att magen ska mullra högt emellanåt.

Det är i alla fall en skön känsla att känna att jag inte tänker ge efter. Jag VET att jag ska klara av att ta mig igenom dagen!

Kiviks marknad

Ibland blir man inspirerad av något man hör på radion. Så var det i måndags. Maken lyssnade på P4 och ett reportage om att årets Kiviks marknad öppnade. Han hade aldrig varit där och föreslog att vi skulle åka dit. Och det gjorde vi. Marknaden öppnade klockan 15 och vi siktade på att vara där vid den tiden. På vägen dit körde vi en hel del smala landsvägar genom det skånska landskapet och det var naturligtvis väldigt vackert. Oskar sov. Gustav tjoade av glädje, när vägen gick "upp och ner".

Med en knapp kilometer kvar att köra blev det tvärstopp. Bilkö. Det var ganska skönt att vi snart kunde se målet för vår resa. Bilkön blev med ens mindre jobbig att vänta ut. Och har man klarat av att köra förbi Stockholm på E4:an i rusningstrafik - där kan man tala om bilköer - så var det här en västanfläkt.

Ett hav av bilar i Kivik

Det var verkligen ett myller av människor på marknaden. Oskar tyckte att det var hur roligt som helst att titta på folk. Han satt bitvis och skrattade i vagnen. 

Gustav traskade på och såg sig om med stora ögon. Han fick en klubba och var väldigt nöjd med det. I ena änden av marknadsområdet fanns ett område med karuseller och andra åkattraktioner. Vi gick dit för att Gustav eventuellt skulle vilja göra något. Det ville han inte. Och jag kan förstå honom. Det var spelades musik på hög volym nästan överallt.

Nå? Köpte vi något? Maken inhandlade vykort, som han ska ha i sitt coachingarbete. Jag hittade en spargris till Oskar. Han lyckades slå sönder sin gamla. Den höll inte att dunkas i golvet. Ha ha! 30 kr för en ny sparbössa tyckte jag var som hittat. Det finns en massa krimskrams på en marknad men även en del guldkorn. Jag skulle gärna åka tillbaka till Kivik nästa år men då utan barn. Även om barnen var underbara att ha med i måndags så finns alltid en liten oro att vi ska komma ifrån varandra i trängseln. Därför tyckte jag att det var svårt att riktigt kunna titta på vad som fanns i alla de olika stånden. Det behöver inte vara just Kiviks marknad vi åker till nästa år. Det finns ju ett flertal marknader att välja mellan. Det vore i alla fall kul att komma iväg igen, med eller utan barn.

Oskars nya spargris

Att handla när jag är hungrig...

... är ingen bra idé.

Idag blev det så och det gick bra trots att jag var riktigt ordentligt hungrig. Så där hungrig att det nästan mullrade i magen. Jag är övertygad om att det berodde på att jag hade bestämt mig för att det skulle gå bra, att jag inte skulle falla för frestelsen. Mitt (del)mål är tydligt definierat. Vägen dit är utstakad. Belöningar på vägen samt vid (del)mållinjen är bestämda.

Men det var inte lätt idag. Det kändes verkligen som om det satt en figur på varje axel. En av dem lockade mig med kakor, choklad, läsk med mera. Den andra sade bara "nej, fokusera på målet". Idag lyssnade jag på den andra rösten.

I morgon vet jag att jag kommer att "synda". Mamma fyller år. Gustav och jag ska baka en kaka. Och jag tänker tillåta mig själv att smaka en liten bit av den. Men sedan ska jag upp på den utstakade vägen igen och hålla siktet inställt på målet och utvärderingen i mitten av augusti.

Idag har det förresten gått 14 dagar utan Coca cola ... och suget är nästan borta.

Att våga sätta mål

Jag lever ihop med en coach i vardande. Det är lärorikt. Maken prövar sina nyvunna lärdomar bland annat på mig. Det är utmanande. Och nyttigt! Och roligt!!

Kvällens övning handlade om att sätta mål. Det är svårt. Eller... Det är inte så svårt att just sätta upp målen. Det svåra är att bestämma hur och när de ska utvärderas samt hur uppfyllda mål ska belönas. Det förvånade mig lite att det var så svårt att komma på hur jag ska belöna mig själv. Det borde ju vara enkelt, eftersom belöningar är roligt.

För att kunna belöna mig själv måste jag ha nått målet, vägen dit måste utvärderas och jag hålls ansvarig för det arbete jag har gjort (eller inte har gjort). Kanske är det därför det är svårt att bestämma belöningen. Då blir det på allvar. Det går inte att komma undan.

Äntligen

Ja, äntligen kom Oskar och jag iväg till Malmö för att tillbringa några timmar tillsammans med morfar. Det var på tiden!

Vädret var inte på vår sida. Det regnade. Men det hindrade inte oss att ge oss ut och gå. Oskar ikläddes regnkläder, eftersom vi numera inte har någon vagn med regnskydd. Vi tog en rask promenad genom parken upp till Triangeln, där jag inhandlade en födelsedagspresent.

Sedan gav vi oss ner i underjorden.

Station Triangeln (Citytunneln)

Malmö har ju numera lite tunnelbana i form av Citytunneln. Vi tog tåget från Triangeln till Malmö C. Det kommer att ta tid att vänja sig vid tanken att det är möjligt. För mig är tanken fortfarande främmande, nästan absurd, att det skulle gå att åka tåg den sträckan. Dessutom tåg i tunnel. Men det gör det. Det tar inte många minuter. Tåget hinner knappt rulla igång och komma upp i fart förrän det är dags att bromsa in igen.

Ut i regnet igen. Regnet hade ändrat karaktär från ganska tunna droppar till små, lätta droppar som tycktes virvla omkring och bilda en våt filt. På väg hem upphörde det att regna.

När vi kom hem, gick Oskar upp för alla trapporna hemma hos morfar. Det är första gången han har gått i trappor på fötterna. Och han gjorde det med besked. Om jag minns och räknar rätt, så är det 59 trappsteg upp till morfars lägenhet på fjärde våningen. Oskar nöjde sig inte med det. Han fortsatte upp på vinden ... och dit är det väl knappt 20 trappsteg till.

Tvättstugan - en plats för mysterier

Strumpmonstret, som har till uppgift att separera två strumpor i ett par och gömma den ena för tid och evighet, är väl många bekanta med. Strumpmonstret är ganska sällsynt i min tvättstuga och det är jag glad över.

Men det bor en annan varelse i min tvättmaskin. När jag tvättar påslakan, förmår denna varelse all annan tvätt att krypa in och gömma sig inne i påslakanet ... underlakan, örngott, handdukar, underkläder, strumpor ... allt återfinns inknölat inne i påslakanet.

Jag är lite nyfiken på hur det går till och vad meningen med detta är.

Oh my God

Gustav har idag lagt ett nytt uttryck till sin vokabulär:

Oh my God!

Detta hörs yttras med ett väldigt glatt tonfall lite varstans i huset. Just nu ligger han på soffan, helt dold av en filt, och spelar golf på min mobiltelefon. Med ungefär en halv minuts mellanrum hörs ett:

Oh my God!

Lund måste vara en rolig stad

I Sydsvenskan publiceras under sommaren en artikelserie på temat "Extrema Lund". Idag kom artikeln som handlade om vad som är tradigast i Lund.

Vill man göra något riktigt tråkigt i Lund ska man tydligen åka med buss 6 från Botulfsplatsen till Östra Linero. Om det är det tråkigaste staden har att bjuda på, då måste väl Lund ändå vara en ganska skojig stad ... eller...?

Läs mer här:
Extrema Lund: Tradigast (Sydsvenskan).

Generaliseringar

Mina fördomar om BMW-ägare är naturligtvis grova generaliseringar. Men de stämmer skrämmande ofta in. Jag måste dock medge att det finns lysande undantag, ett på ganska nära håll.

Mer biläventyr

Idag var det dags för Noomi och Svantes årliga vaccination. Noomi och Svante är mammas katter. För att mamma inte skulle behöva åka buss med två kattburar, körde jag in till Lund för att skjutsa henne och katterna till veterinärkliniken.

Vi åkte en sväng över Gastelyckan för att hamna på rätt sida av Dalbyvägen så att jag skulle kunna köra in på parkeringen hos veterinären. Infarten är inte lätt att se och idag var det ännu svårare, eftersom den var flyttad på grund av ett husbygge. Det resulterade i att jag missade den och körde förbi. En bit längre fram ligger en Shell-mack där jag hade kunnat svänga in och komma ner på en gata och sedan köra runt kvarteret. Men jag missade den infarten också! Precis efter bensinmacken, och då menar jag verkligen väldigt nära, ligger påfarten till motorvägen så där hamnade jag, i 110 km/h på väg mot Malmö.

Första avfarten och sedan tillbaka till Gastelyckan och så var vi återigen på rätt sida om Dalbyvägen och nu prickade jag in infarten till parkeringen.

Mamma och jag kallade det första försöket för vår rekognoseringstur...

Så var vi alltså på parkeringen men äventyret tog inte slut där. Parkeringarna ligger längs en smal förbifart och de ligger riktade snett mot vänster (man ska alltså inte parkera vinkelrätt mot färdriktningen). Det brukar inte vara gott om tomma platser och det var det inte heller idag. Halvvägs förbi raden av parkerade bilar står en bil parkerade tvärs över två P-platser. Och jag var inte förvånad ett endaste litet dugg att bilen var av märket BMW. Alla mina fördomar om människor som kör BMW fick sig en påfyllning.

Jag hade sett två tomma parkeringsplatser precis vid infarten så det blev till att backa tillbaka. Jag hatar att backa. Än mer hatar jag att backa när det är smalt och trångt. Men det fanns inte mycket att välja på. På grund av det pågående husbygget fanns det dessutom bara ett alternativ att parkera på en av de tillgängliga platserna ... och det var att backa in på den. Det innebar att jag var tvungen att backa runt bilen i ca 135 grader. Nämnde jag att det var smalt och trångt? Men det gick, banne mig!

Sedan fick BMW en arg lapp på vindrutan:

Hur många P-platser behöver en BMW? Tänk dig för nästa gång du parkerar!!!

Sju dagar

Så lång tid har det gått sedan jag drack Coca cola senast. Vid närmare eftertanke så är det en ganska kort period men den känns desto längre. Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag bestämde mig i förra veckan att nu fick det vara nog. Hur stark jag är i det beslutet är jag osäker på. Men just nu funkar det och jag dricker i stort sett bara vatten i stället. Det känns bra.

Samtidigt måste jag erkänna att suget efter Coca cola är stort. Jag blir nästan lite ledsen, när jag tänker på att jag inte "får lov" att dricka cola. Det känns väldigt konstigt att erkänna att jag känner så men jag gör ju det. "Får lov" är kanske inte rätt att säga. Det handlar om att jag inte vill även om det känns som att jag vill, så jag ger inte mig själv lov.

I morgon börjar en ny cola-fri sjudagarsperiod!

Dagens skräckupplevelse

Klockan är halv nio på morgonen och jag har förhoppningsvis klarat av dagens skräckupplevelse.

Jag har varit i Staffanstorp för att ta ut en spik ur vänster framhjul på min bil. Det var försiktig körning dit så att däcket snällt skulle hålla ihop. När jag kom fram till däckfirman, ombads jag att köra runt byggnaden och där möttes jag av ett av mina stora hatobjekt: rampen ... eller det kanske heter liften.

Det spelar mindre roll vad åbäket heter. Jag hatar att behöva köra upp på det. Det far en eller annan svordom genom huvudet och sedan är koncentrationen total. Och det gick bra den här gången också.

Lyckligtvis är mitt liv ganska befriat från möten med ramper/liftar. Det är på bilbesiktningen en gång om året som jag måste övervinna rädslan. Första gången var för drygt tio år sedan i Lund ... och det var det verkligen en ramp som gick u-p-p-f-ö-r! Sedan byggdes det om där och jag slapp rampen (och så flyttade jag från Lund och hade ingen bil och därmed inget med bilbesiktningen att göra ... men det är en annan historia).  Men när jag kom dit i februari i år, så var det ombyggt ännu en gång och hjulen skulle passas in på en lift igen. Suck! Men på bilbesiktningen finns det i alla fall speglar så att jag kan se hjulens position och det gör det hela lättare.

Hittills har jag lyckats få bilen på plats vid alla mina möten med ramper/liftar. Det kanske är dags att jag lägger rädslan bakom mig och inser att jag faktiskt kan!

Sysselsättning...

... har i alla fall personen i grävskopan. Själv ställer jag mig frågande till hur mycket nytta det kommer av arbetet.

Den där jordhögen har funnits där i ett par månader. Under den döljer sig 2-3 tomter, där det ska byggas hus. Ovanpå den står för det mesta en grävskopa. Sysslolös. Vad kostar inte det?

Så, med några veckors mellanrum, blir det plötsligt aktivitet uppe på högen. Jordmassorna flyttas några meter åt höger eller vänster. Eller så byggs de på höjden, som idag. En gång formades en högplatå.

Jag undrar när någon ska komma på tanken att ta dit lastbilar, så att grävskopemaskinisten har någon annanstans att göra av jorden än några meter bredvid sig.

Ett nytt ord till samlingen

Interljuv.

Smaka på det ordet. Eller nej, förresten, gör inte det. Det kan aldrig sluta lyckligt. Det kommer nog i retur å det snaraste.

Jag önskar att jag inte hade sett den stavningen av ordet intervju. Det gör ont i mina ögon!

Uthyres!

Finnes att hyra: en hylla eller två i vårt kylskåp.

Det är alldeles nystädat och rent på hyllorna. Våra kylvaror skulle gärna ha lite mer sällskap.

Allvarligt talat, jag begriper faktiskt inte hur det kan komma sig att vårt kylskåp är så tomt. Vi är trots allt fyra personer i hushållet.

Vad är det som saknas i vårt kylskåp?

Hjälp!

Var är gillaknappen?

Det fanns inte ett enda par strumpor i veckans tvätt. Inte ett endaste par!!!

Var är tillvarons gillaknapp, när man behöver den?

Vissa ord är svåra

Vissa ord är svårare än andra att använda rätt.

Gustav har länge använt ordet blanda, när vi läser saga på kvällen och det är dags att vända blad i boken.

Härom dagen hörde jag honom säga bläddra i en situation då vi skulle blanda något. Kanske bakade vi och höll på att blanda ihop ingredienser ... minns inte...

Alldeles nyss ville Gustav ha ett glas kall choklad (=Oboy). Jag hällde upp mjölk i hans glas och han fick sedan själv skeda i Oboypulvret. Sedan konstaterade han att det var dags att blandra.