Att förverkliga drömmar

Drömmar, mål, bucket lists... Jag är dålig på sådant, att sätta upp mål, att drömma stora och små drömmar. Men så ibland lyckas jag förverkliga något som visat sig vara en dröm.

Jag har alltid tyckt om hattar. Hattar och gamla, viktorianska kläder (tänk första säsongen av Downton Abbey eller klädmodet i 80-talsserien Nord & Syd). På 1990-talet köpte jag ett par hattar men träffade inte rätt i stilen, så de blev liggande oanvända.

En anledning till att jag inte använder hatt är att jag inte har kläder som passar med hatt. Men det går att ändra på och det måste jag nog göra, eftersom jag blev med hatt igår. Det finns en hattaffär inne i centrum. Mamma och jag har pratat om att gå dit och igår blev det av. Mamma hade varit där för någon vecka sedan och hittat en hatt, som hon blivit intresserad av.

Det slutade med att jag köpte hatt och mamma avvaktade lite till. Det blev en hatt i svart och grått i 20-talsstil. Jag tog ett foto av mig med hatten på huvudet och skickade det till pappa. Han undrade om jag hade saknat hatt länge och jag berättade att jag alltid gillat hattar och att köpa den här hatten var som att en dröm gått i uppfyllelse. Då svarade pappa:

- Ja, dum är man om man inte förverkligar sina drömmar, när man kan göra det.

Och det har han så rätt i! Men för att kunna göra det, måste man först veta vilka drömmarna är.

Besvärliga bussar

De allmänna kommunikationerna har inte samarbetat med mig idag. Som tur är har de inte varit helt omöjliga. Jag har kommit fram, i 50% av fallen i tid, men det har varit med visst besvär.

I morse kom lokalbussen inte som den skulle klockan 6:26. Jag är på plats fem minuter innan bussen ska gå, så jag vet att jag inte missade den. Jag känner dessutom igen flera av medresenärerna, som brukar åka med 6:26-bussen, och de var alla på plats vid god tid inför avgång. Nästa buss kom på utsatt tid, 6:33, och jag hann med en minuts marginal med bussen jag skulle byta till. Det intressanta är att i Skånetrafikens app står det att bussen gick i tid och på en fråga till Skånetrafiken fick jag till svar att de inte har hört något om att det varit något problem med den turen.

På hemvägen var bussen försenad. Den kom in på busstationen 13 minuter efter tidtabellens avgångstid. Och sedan blev den stående. Chauffören talade i telefon, inte privat utan med trafikledningen, eftersom han var försenad och för att dörren fram i bussen inte gick att stänga ordentligt. När telefonsamtalet var avslutat väntade en lång kö passagerare på att få komma ombord. De skulle till en massa konstiga destinationer, vilket ledde till ett hektiskt knappande från chaufförens sida, så att de fick rätt biljetter. Var och varannan gång gjorde han fel och måste börja om. När vi väl kom iväg var vi 20 minuter försenade, om det räcker.

Bussdörren fram var mycket riktigt inte helt stängd. Den hårda vinden blåste upp den så att det var en 5-10 cm bred glipa. Det resulterade i att det var allt annat än tyst i bussen och det blev även lite kallt (dock inte så kallt som jag befarade att det skulle bli).

Vid ankomst till Lund stod turen på min sida. Jag behövde bara vänta någon minut på lokalbussen som skulle ta mig sista biten hem.

Bortglömd PIN

Hur är det ens möjligt att glömma en PIN-kod, som man använder i stort sett dagligen? Det hände mig igår och det är frustrerande.

Jag handlade i den lokala mataffären och stod i kassan redo att betala. Kortet satt i apparaten och jag lyfte handen för att slå in den fyrsiffriga koden. Just då är det något som, i ögonvrån, fångar mitt intresse. Det handlar om en bråkdel av en sekund men det var tillräckligt för att PIN-koden skulle försvinna spårlöst ur mitt medvetande.

Efter två försök att återkalla minnet av ordningen på de fyra siffrorna gav jag upp och betalade med ett annat kort. Väl hemma igen ringde jag för att beställa en ny kod. Medan jag väntar på den (faktiskt på både ny kod och nytt kort) kan jag, som tur är, fortsätta att använda kortet. I stället för PIN använder jag körkortet. Lite mer omständligt men det funkar.

Svaret på den inledande frågan har jag emellertid inte kommit närmare.

Kortvarig lycka

Hösten har nu övergått i vinter. Det gjorde den redan igår. Tydligen behövs det endast fem dygn med vintertemperatur för att höst ska övergå i vinter. Den femte dagen var igår.

Det är i alla fall fortfarande höst!

Alltid något att glädjas åt, att den meteorologiska vintern ännu inte har oss i sitt grepp här i södra Skåne. Men det har varit vintertemperatur de senaste fem dygnen, så det är bara en tidsfråga innan det är vinter på alla sätt och vis här också.

Det är snöigt och kallt ute. Inte så många minusgrader men lägg till det vindfaktorn och det blir direkt oskönt att vistas utomhus. Å andra sidan är det skönt att komma ut på en promenad och få lite vintersol i ansiktet.

I Lund har vi inte så mycket snö. Tillräckligt för att plogarna ska ha något att göra men inte alls mycket jämfört med hur det tycks vara ute på Österlen. Jag har sett bilder på Facebook och på fredag, när det är dags att gå tillbaka till jobbet, lär jag få se med egna ögon hur det ser ut.

Födelsedagslördag

Igår fyllde Oskar sex år och jag ska inte ens försöka beskriva hur det känns att han är nu har nått skolålder. Snart är förskoletiden över. Han är inte någon liten pojke längre.

Oskar hade specifika önskemål för sitt födelsedagsfirande. Det skulle vara ett vuxenkalas och han ville ha en kaka med nötter på. Han hade lite bryderi med vilka som skulle få komma till hans vuxenkalas. Mormor och morfar kunde ju inte komma, eftersom de inte har bil och de vet inte var pappa bor. Jag försäkrade honom om att båda de sakerna skulle vi lätt kunna lösa.

Det tog desto längre tid att komma fram till vad det var för kaka han ville ha. Jag trodde först att han menade någon typ av kaka, vilken som helst, med nötter på. Jag visade honom några exempel men han framhöll att det skulle vara en kaka med nötter på ... alltså precis det som fanns på bilderna jag visade honom. Förvirrande, tyckte jag, men så sade han att det skulle vara "en sån kaka som du bakar". Då förstod jag att han ville ha en Britatårta!

Igår morse var jag uppe tidigt och bakade bröd och en Britatårta. Halv ett hämtade jag upp mamma och vi körde till Dalby, där vi hämtade pappa vid busstationen och sedan åkte vi hem till M och barnen. Oskar var redan i full gång med att bygga ihop den LEGO-rymdstation han hade fått av sin pappa.

Vi åt lunch tillsammans innan det var dags för Oskar att öppna resten av sina paket: böcker, spel, pennor, Minecraft-prylar.

Det var inte bara Oskar som skulle firas igår. Min utan tvekan närmaste vän, S, fyller år idag och det firades igår. Vi har känt varandra sedan gymnasiet och det är alltid lika underbart att träffas. Det bjöds på mycket god mat och trevligt sällskap. Det var S, som fick de röda och grå Chevalier mittens.

Sista projektet 2015

När jullovet började, startade jag årets sista stickprojekt. Jag använde ett mönster, som jag använt flera gånger förut, för att sticka ett par vantar, ett par Chevalier mittens. Jag hade ett par i grått liggande här hemma och nu ville jag sticka ett par röda. Båda paren skulle bli en födelsedagspresent till min mycket goda vän, S.

Jag gick till min LYS här i Lund, Sländan, för att köpa garn ett par veckor innan lovet började. Till de här vantarna vill jag använda DROPs Lima, som är ett underbart garn. Tyvärr hade Sländan inte det garnet inne, så jag fick i stället ge mig ut på Internet och leta. Som vanligt beställde jag lite mer garn än det jag letade efter. Förutom det röda Lima-garnet blev det även två nystan i brunt av samma garn. Det stickar jag just nu Chevailer mittens till mig själv av. Jag beställde även garn till ett par andra vantar samt ett par pulsvärmare.

Mönstret till Chevalier mittens hittar du på ravelry.com och jag vill minnas att det är ett gratismönster. Du behöver två nystan och stickor 3,5 mm. Det funkar också att använda stickor 4 mm. Jag stickar vantarna på rundsticka (80 cm) med magic loop-tekniken men det borde gå att sticka även på strumpstickor.

Ploppen som försvann

Jag har ett par örhängen, som jag alltid använder. Jag fick dem för ungefär femton år sedan av barnens pappa strax efter att vi hade träffats. Jättefina och jag tycker mycket om dem.

Jag brukar ta ur dem ur örsnibbarna, när jag ska tvätta håret. Varje gång är jag lite orolig att jag ska tappa "ploppen" och att den ska försvinna någonstans i badrummet. Det har ännu inte hänt. Idag bestämde jag mig för att inte ta av örhängena i badrummet utan på ett nytt ställe, vid skänken i vardagsrummet.

Givetvis tappar jag ploppen, när jag tar av det första örhänget. Jag kan inte ens påminna mig, när jag faktiskt tappade en plopp senast och den där oron jag känt i badrummet har varit i onödan. Tills idag och då var jag som tur var inte i badrummet.

Men en plopp kan ju försvinna var som helst och idag försvann den. Jag hörde aldrig att den föll ner på golvet utan trodde att den hade fallit på duken som ligger på skänken eller ner i adventsljusstaken. Jag letade och letade men förgäves.

När jag hade tvättat håret, återkom jag utrustad med en ficklampa. Jag lyste på golvet under skänken, även om jag var övertygad om att ploppen inte låg där. Och det gjorde den ju inte heller. Jag sökte igenom adventsljusstaken igen och duken (inte hela men där jag tänkte att ploppen kunde ha hamnat). Men den var borta!

Lite uppgivet tittade jag på mitt nu icke-kompletta par örhängen, som låg allra längst till vänster på duken på skänken. Och där, tillsammans med örhängena, låg ploppen!!! När jag tappade den, lade den sig tillrätta precis där jag hade tänkt att lägga den tillsammans med dess örhänge. Duktig liten plopp!

Jag gillar inte...

... alla strumpor som ska hängas upp på tork och paras ihop, när det är dags att tvätta varje vecka, speciellt om de är i femtioelva nyanser av svart. Nu kan jag sätta upp ytterligare en sak på listan över saker jag inte gillar. Snö är förresten en självskriven etta på den listan!

Spotlights! Jag gillar verkligen inte spotlights! Det är snyggt, så det är inte där problemet ligger. I min lägenhet finns det spotlights i hallen (11 stycken), i badrummet (2 stycken), i köket (6-7 stycken) samt i klädkammaren (2 stycken).

Det är ju ett heltidsjobb att se till att alla är hela och fungerar samtidigt!!! Och sedan ett pilleriarbete att byta ut dem. Och så ska man hitta rätt sort i affären (men, i ärlighetens namn, gällde detsamma för den gamla hederliga glödlampan).

För tillfället är fyra spotlights i hallen icke-fungerande och två i köket och jag känner bara bläääää, när jag tänker på det.

Ett nytt år

Så ska man vänja sig vid att skriva 2016.

Nyårsafton blev en lugn kväll. Jag åkte in till Malmö och hälsade på pappa. Vi åt middag, pratade tittade på Gareth Malone's Great Choir Reunion på BBC Two och så gick vi och tittade på fyrverkeriet vid Stadsteatern. Då hade vi sällskap av I, som pappa har lärt känna på språkcaféet, där han är volontär ett par gånger i veckan.

Fyrverkeriet var helt fantastiskt. Emellanåt kändes knallen från explosionerna i hela kroppen. Det var vackra färger och figurer i härlig följd. Det var helt klart värt att gå ut så sent i regnet och vara bland en massa okända människor i olika stadier av berusning.

När vi kom hem, drack vi varm choklad och åt pepparkakor, innan jag stupade i säng vid 2-tiden.

I morse lät pappa mig sova tills jag vaknade vid 9-tiden och då gick vi ut på en lång promenad. Strax under sex kilometer på precis över en timme. Det var skönt! Lång frukost och vid 13-tiden begav jag mig hemåt. Det var ganska folktomt, både i Malmö och i Lund.

Eftermiddagen tillbringade jag på soffan med en bok. Årets första bok är utläst. Det blev Murder bag av Tony Parsons. Det är en engelsk deckare om en seriemördare och den är både spännande och välskriven. Jag hoppas att det kommer fler böcker om kriminalassistent Max Wolfe. Jag brukar inte minnas särskilt mycket av de deckare jag läser. Från den här kommer jag dock att komma ihåg hur man effektivast skär halsen av någon.