Sportlovsaktiviteter

Så särskilt sportiga är vi inte på sportlovet även om vi gav oss ut på en promenad i härlig vårsol igår förmiddag. Det var öppet hus på brandstationen och jag tyckte att det kunde väl vara en trevlig aktivitet för barnen. De höll inte med! Men det är jag som bestämmer och jag bestämde att vi kan inte vara inne hela tiden. Vi måste ut och röra på oss.

När väl frukost och påklädning var gjord, fick vi en riktigt trevlig promenad tillsammans. Barnen kan numera hålla mitt tempo även längre sträckor. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Gustav frågade mig hur många gånger man kan se en 20 sekunder lång filmsnutt om man har en timme på sig. Jag bollade tillbaka frågan till honom och med lite vägledande frågor kom han fram till 180 gånger. Och av bara farten räknade han ut att man kan se filmen 1800 gånger på 10 timmar.

Att säga att vi inte var ensamma på brandstationen är ingen överdrift. På sina ställen var det knappt att man kunde ta sig fram i den stora hallen bland brandmän, polisbilar, brandbilar, en ambulans, maskotar och femtioelvahundra förskole- och fritidsbarn.

Enligt Oskar var det bästa med besöket den lilla fiskdammen, som fanns inne på brandstationen. Där satt han en lång stund och tittade på fiskarna.

Vad mer har lovet bjudit på? Jo, ljus, en massa ljus. Mamma och J var här i onsdags. J skulle hjälpa mig att byta spotlights i taket i hallen. Där sitter åtta spotlights med alla utom två har varit sönder i ... ja, lääääänge. Nu sitter det åtta nya spotlights på plats. De gamla lamporna var på 50W styck. De nya är på 3W styck. Inte en så liten skillnad. Och ljust som sjutton är det!

Innan mamma och J kom hit, hann jag baka två sorters bröd. När J och jag var klara med lampbytena, lagade jag en fiskgratäng - fisk, potatismos och dillsås. Gott, tyckte tre av oss. Sådär, tyckte en. Blä, tyckte en annan.

Idag fortsatte jag att baka. Det blev bröd och kanelbullar. Sedan var jag så trött på att vara i köket att jag inte orkade laga middag. Som tur var hade barnen fått ett lagat mål mat till lunch, så jag tror att de överlever på en kvällsmat bestående av smörgåsar och kanelbullar.

I morgon ska jag se över barnens behov av nya kläder. Båda är inne i en tillväxtperiod och åtminstone Gustav har i stort sett inga långbyxor som passar.

Och så känner jag en liten lust att baka igen. Ökensand...

Våren är hää...

... eller vad är det som händer...?

I tisdags var jag och barnen och hälsade på morfar. Solen sken och det blåste friska vindar. Ändå var det tillräckligt varmt för att man skulle kunna sitta ner och njuta av solens värmande strålar. Det gjorde pappa och jag i Pildammsteatern medan barnen sprang runt på kullarna, som omger teatern.

Enligt SMHI är det vår i Skåne sedan den 15-16 februari (delar av Skåne hade fortfarande vintertemperatur den 15 februari). Vintern kom den 8 februari och våren jagade bort den en vecka senare. Kan det bli bättre?

Jo, det kan det. Det där vita eländet kan hålla sig borta. Det är vår! Inte vinter! V-Å-R!!! Då ska det se ut så här:

En vänförfrågan

Idag är det ett år sedan jag letade efter kompisar från förr på Facebook och plötsligt fanns Jörgen där. Jag skickade iväg en vänförfrågan och dagen efter blev vi vänner på Facebook.

Vem kunde ha anat vad det skulle leda till? Inte jag, i alla fall.

En gräns

Oskar berättade att de har en ny placering i klassrummet i skolan.

- Numera sitter T inte vid mitt bord.

- Är det skönt? frågar jag.

- Ja, T kan vara ganska störig.

- En del barn har svårt att sitta stilla i skolan. Det är nog inte så lätt för dem. De kan inte alltid hjälpa det, säger jag.

- Jag har en gräns i skolan, att när jag sitter ner så sitter jag stilla. Men när jag kommer hem går min gräns sönder.

- Ja, Oskar, det är mycket fart i dig här hemma...

Vågen gör mig förbluffad

Barnen och jag var hemma hos morfar i eftermiddags. Jag har ingen våg hemma, så jag brukar väga mig hemma hos pappa. Lite läskigt var det idag, när jag gick upp på vågen för första gången sedan någon gång tidigt i höstas.

Så vågade jag ta steget och sedan stod jag där och trodde inte mina ögon. Jag väger 2,5 kg mindre än jag gjorde i slutet av augusti!

Jag vet inte hur det har gått till men jag är evigt tacksam. Att inte ha gått upp under de senaste månaderna ... jag är förbluffad. Att faktiskt till och med ha gått ner något lite. Jag tror inte att förbluffad räcker att beskriva hur jag känner.

Nåväl, det ger mig än mer motivation att återigen styra upp min kosthållning och komma igång med motionerandet, i takt med att det blir varmare ute.

Det här med lök i maten

I morse skickade Jörgen mig en rolig bild, som han hade hittat på Facebook:

Det är dagens sanning! Det spelar inte någon roll hur fint jag hackar löken och hur mjuka de minimala lökbitarna är efter tillagning, Gustav hittar dem ändå och petar bort dem, innan han äter.

Och det här med att inte hitta saker... Det gäller förresten inte bara barn utan, enligt min erfarenhet och en skopa generalisering, större delen av det manliga släktet.

Tillbaka till barn och borttappade saker. De kan ju inte leta! De tror att det räcker att gå in i ett rum och vrida på huvudet ett par gånger och så kan de säga att de har letat. Jag vet inte hur många gånger barnen har varit av med saker och jag har följt med dem till rummet där de tror att den försvunna saken är. Jag behöver ungefär en sekund på mig att lokalisera föremålet. Barnet ställer sig en bit in i rummet, skakar på huvudet (ja, det ser ut som om de icke-verbalt svarar nej på en fråga) och konstaterar sedan att saken är och förblir borta.

Jag inser ju att mina barn är dubbelt drabbade - de är barn och de är pojkar. Här har jag en viktig uppgift att fylla, nämligen att lära dem att hålla reda på sina saker, så att de i framtiden inte driver sin partner till vansinne med frågor som

Har du sett min [fyll i valfri sak, t ex nycklar, plånbok, glasögen]?

Lovmorgon

Min inre klocka förstår inte riktigt det här med lov och ledighet. Jag vaknade tio i fem i morse. Kollade Facebook och sedan läste jag vidare i The Master Algorithm. Fast så mycket läsande blev det inte. Jag kände att jag behövde bläddra tillbaka, läsa vissa saker igen och göra lite anteckningar för att räta ut en del frågetecken.

Gilmore Girls på Kanal 5 fick mig ur sängen klockan sex. Som jag älskade att följa Lorelai och Rory och deras vänner och göranden i Stars Hollow. Det är inte lika magiskt (kanske ett lite för starkt ord) att titta på serien nu men jag fick i alla fall sticka i 45 minuter.

Nu är klockan strax åtta och jag är påklädd och har ätit frukost. Jag har även pratat med Jörgen medan han körde till jobbet.

Idag kommer barnen! Nu tror jag att jag vågar säga så med bestämdhet. Jag undrar vad de ska säga, när de får se att jag har möblerat om i vardagsrummet. Det ägnade jag någon timme åt igår och jag tror att det ska bli bra. Nu finns det förutsättningar för en större soffa än den tvåsits jag har i dagsläget.

Björnar, Dolly Parton och the art of gift giving

Jörgen kom hem från Rom igår. Tidigare i veckan frågade jag honom, om han ville att jag skulle komma och möta honom. Den frågan fick svaret:

- Nu är vi där igen. Björnar, Dolly Parton... Har påven en lustig mössa?

Så jag åkte till Kastrup. Sin vana trogen gjorde Skånetrafiken det till ett äventyr. Inte så mycket under själva färden som innan. Natten till söndagen utfördes underhållsarbete, som medförde att all tågtrafik låg nere mellan Lund och Malmö. Arbetet försenades och tågen var inställda även under förmiddagen.

Jag lyckades efter en del letande, och en felläsning i tidtabellerna, hitta en alternativ resväg. När det väl var dags att ge sig av, var tågtrafiken igång som vanligt. När Skånetrafiken fungerar, så är det smidigt med tågen till andra sidan sundet.

Jag var på Kastrup i god tid och hann läsa både i min bok om algoritmer, The Master Algorithm, och ett halvt nummer av Forskning & Framsteg medan jag väntade på flyget från Rom och Jörgen. Resan hem till Skurup gick snabbt och utan trubbel.

Med sig hem från Rom hade Jörgen en alldeles fantastiskt fin anteckningsbok till mig. Den är inbunden i chokladbrunt läder med mina initialer i nedre, högra hörnet. Sidorna är linjerade. Det kommer att bli en alldeles utmärkt dagbok och jag får anstränga mig extra att skriva fint i den.

Som present till mig kan det inte bli mycket bättre. En överraskning som är så rätt. Jag tycker om att skriva för hand och jag vill ha linjerat papper. Jag tycker om vackra anteckningsböcker. Brunt och grönt är (ett par) av mina favoritfärger.

En påfyllning av god doft blev det också - Be Tempted (DKNY).

Man ska inte ropa hej...

... men nog sjutton är våren här!

En titt på SMHIs årstidskarta visar att vi har haft vårtemperaturer sedan den 15 februari, detta så viktiga datum för våren. Idag är det plusgrader. I morgon ska det bli plusgrader. Och då har vi haft sju dagar i följd med medeltemperatur över noll grader ... och det betyder att våren är här!!!

Första riktiga lovmorgonen...

... blev lika tidig som när jag ska gå till jobbet. Halv sex gick reveljen, eftersom Jörgen, till skillnad från mig, inte har sportlov den här veckan. (Han var förvisso ledig halva förra veckan och kom hem från Rom igår.)

Jörgen skjutsade mig till stationen, när han gav sig iväg till jobbet. Tio i sju satt jag på tåget hem, lite förvånad över att det inte var särskilt mycket folk på tåget. Det ändrar sig säkert, när vi passerar Malmö, tänkte jag, men det gjorde det inte. När jag gick av tåget i Lund, blev det dock tydligt att det var många som åkte med det. Knökfullt på perrongen och i rulltrappan, som inte fungerade.

Nu är jag hemma. Jag har plockat i hallen och i köket. Jag har ätit en andra frukost. Härnäst väntar en stund med stickningen i händerna innan jag fortsätter att plocka, plocka, plocka. Dammsugning står också på schemat.

Och i eftermiddag kommer barnen!

Ljuset återvänder

I förra veckan slog vintern klorna i oss. Till slut fick vi fem dygn på rad med en medeltemperatur under noll. Snö har vi också fått. Alldeles för mycket.

Den här veckan har hittills bjudit på ljuvligt väder. Solsken från en blå himmel. Takdropp. Snön smälter undan. Bilder på snödroppar och vintergäck dyker upp i mitt Facebook-flöde.

Men bäst av allt är ljusets återkomst. Det ljusnar, när jag kör till jobbet vid 7-tiden. Det är ljust, när jag kör hem och även en stund efter hemkomsten.

Det är magiskt, när dagarna blir märkbart längre. Lyckan är så stor att det känns som om jag är på väg att explodera. Varje år förundras jag över att längtan efter vårljuset är så enorm och att känslorna blir så starka, när det gör sitt återtåg.

Och nu är det äntligen här igen!

Melodifestivalen 2017

Om jag hade haft en bucket list, skulle kanske Gå på Melodifestivalen ha varit en punkt på denna lista. Jag har ingen bucket list men det gick bra att gå på Melodifestivalen ändå. Och roligt var det!

Det var inte bara första gången på Melodifestivalen för min del. Det var också första gången mina barn och Jörgens barn träffades.

Vi började vårt lilla äventyr på O'Learys på Malmö central. Mycket mat blev det. Den fick knappt plats på bordet. God var den. Oskar hade inte riktigt ro i kroppen att äta. Han ville prata med Jörgen och ännu hellre med Jörgens dotter, E.

När vi för några månader sedan bestämde oss för att gå på deltävlingen i Malmö, var Gustav orolig för att det skulle vara mycket folk och högt ljud. Det var mycket folk men inte påträngande mycket. Musiken var hög men Gustav, som annars brukar vara känslig för det, klarade det bra.

Jag tyckte det var jätteroligt att gå på Melodifestivalen. Det var roligt att se hur det är på plats, det jag annars bara ser på TV. Det var härligt att höra musiken, känna den i kroppen. Det var häftigt att se allt ljuset live, att se kamerorna fara runt ... och naturligtvis kul att se och höra artisterna.

Oskar tyckte att det blev långtråkigt strax efter att direktsändningen drog igång. Han var inte riktigt på topp igår, hostade mycket. När han vaknade i morse, hade han feber och den har hängt i hela dagen. Han har mest sovit, knappt ätit något.

Jag går gärna på Melodifestivalen igen! Det var en upplevelse, både rolig och häftig. Men pricken över i var att dela den upplevelsen med Jörgen.

- Då somnar du snabbt!

Vid middagen tidigare i kväll sade jag:

- Vad ska jag göra nästa vecka?

- När vi inte är här? sade Oskar.

- Ja, och Jörgen är inte heller här, sade jag.

- Du kan gå på bio, sade Oskar. Då somnar du snabbt!

Undrar om han vet hur rätt han har, när han gör den kopplingen mellan mig och biobesök.