Sista helgen i oktober

Ska det bli en tradition att Jörgen och jag reser bort den sista helgen i oktober? Vi har gjort det varenda år hittills. Vid två tillfällen, med andra ord. Förra året blev det Kalmar och i år Simrishamn.

Det är en idealisk helg att resa bort. Det är inledningen (nästan) på mitt höstlov. Även om jag jobbar måndag och tisdag i veckan därpå, så är det i alla fall elev- och lektionsfritt, vilket innebär att jag kan släppa jobbet helt och hållet den helgen. Dessutom är det den helgen vi ställer om klockan från sommartid till vintertid, vilket ineebär att man får en timme extra.

Under det senaste året har vi konstaterat att Simrishamn har en särskild dragningskraft på oss. Jag har tappat räkningen hur många gånger vi har varit där. Vi tycks hamna där vare sig vi har planerat det eller inte. Det kanske inte är så konstigt att det var dit vi bestämde oss för att åka.

Vi valde att bo på Kockska gården. Det ligger centralt. Jag har bott där förut och mitt bestående minne därifrån var de vita sofforna framför en öppen brasa nere i receptionen. Vi hade inte bestämt något ställe att äta på till fredagskvällen men till lördagen hade vi bokat ett bord på Hotell Svea. Det ska ju ha gott rykte.

På fredagskvällen gav vi oss ut på jakt efter ett matställe. Vi hamnade på Hickory's Bistro och det var en lyckträff. Mycket trevlig miljö och personalen var ännu trevligare. Jörgen beställde en tartar till förrätt och ville ha en öl till den och absolut inte en öl som smakade "fruktigt". Tjejen, som serverade, rekommenderade en öl och när Jörgen smakade på den, konstaterade han lite misstänksamt att den smakade grape ... men till förrätten passade den alldeles utmärkt. Till varmrätt beställde Jörgen Svamp- och kaninarancini, som är något i stil med friterad risotto, och jag beställde Bistrons hamburgare.

Varmrätten lät vänta på sig. Jag tittade på klockan vid ett tillfälle, när jag tyckte att vi hade väntat länge (jag var hungrig, eftersom jag inte hade ätit någon förrätt) och efter det väntade vi i ytterligare 45 minuter. Maten var emellertid värd att vänta på och det gick ingen nöd på oss, eftersom vi trivs så bra i varandras sällskap. Jörgen fick sitt vinglas påfyllt och sedan kom maten, som var alldeles utsökt god. Servitrisen bad om ursäkt för att vi hade fått vänta (och drog av kostnaden för Jörgens andra glas vin och min andra Cola, när det var dags att betala). Kocken kom ut till bordet och bad om ursäkt. Jörgen bytte även några ord med honom, när vi gick, och det var något som helt enkelt hade gått fel med vår beställning. Det spelar dock ingen roll. Vi kommer att gå dit igen. God mat och gott bemötande, det vill vi gärna ha igen.

På agendan för lördagen stod Haväng och Åhus. Vi lyckades missa Haväng på väg norrut, så det blev Åhus först. Det var inte mycket på gång i den staden, mest regnigt och blåsigt. Vi gick en kort promenad och tittade sedan in i kyrkan, som är riktigt fin. Därefter körde vi ut till Äspet för att gå en tur i skogen. Det regnade, som sagt, så vi dukade upp vår picknick i bilen, och medan vi satt och åt, skingrade molnen sig.

Att omge mig med träd är, som Jörgen konstaterade för en dryg månad sedan, som terapi för mig. Och när solen skiner från en blå himmel, så funkar terapin ännu bättre.

På vägen tillbaka till Simrishamn såg vi till att inte missa Haväng igen. Det var ett bombardemang utan dess like på Ravlunda skjutfält. Det är säkert 20 år sedan jag var vid Haväng senast men jag tänker inte låta det gå lika länge till nästa gång. Jag vill åka dit en solig sommardag, vara där tidigt på morgonen och sedan stanna hela dagen.

Middagen på lördagskvällen ska jag inte orda mycket om. Det räcker med att säga att Hotell Svea inte levde upp till sitt goda rykte och att jag inte ser att jag kommer att äta där igen inom överskådlig framtid. Maten motsvarade ungefär den, som serveras på en bättre kvarterskrog i Malmö och mina förväntningar var högre ställda än så.

På vägen hem på söndagen stannade vi till i Örups almskog, som visade sig ligga alldeles söder om Tomelilla. Det hade jag ingen aning om! Jag har varit där vid två tillfällen tidigare, en gång på 1970-talet, när det fortfarande var en välmående almskog, och en gång sommaren 1991, då det inte fanns någon skog att tala om, bara stora, döda almar.

Jag måste säga att jag inte alls kände igen mig den här gången. Några almar, vare sig döda eller levande, kunde jag inte se. Däremot fanns det stora, fina ekar. Det var blött och lerigt. Stigen var knappt synlig och tycktes användas mer av hjortar än människor av spåren att döma.

Det var en blåsig men solig söndag och vi avslutade vår tur med en liten picknick under en stor ek i solskenet.